02.48

I gårkväll pratade jag med min 16-åriga brorsdotter. Efter en stund sa jag att jag skulle gå och lägga mig. Hon uttryckte sin förvåning om att jag går och lägger mig så tidigt en lördagkväll. Men det finns en anledning till det...

Somnade 22.45. Vaknade 23.00 av att Emma gallskrek om övervåld när hennes pappa bytte blöja på henne. Somnade om 23.30. Vaknar igen 01.30 av att Leo skriker på mamma och vill komma in och sova i stora sängen. Bäddar ner honom och vi somnar tillsammans.

02.48. Vaknar av att Leo sitter upp i sängen och bankar på mig. Hårt.
Jag flyger upp med hjärtat i halsgropen och frågar vad det är för fel.
Leo ler änglalikt och säger bara:

- Jag tycker att vi ska sova nu mamma.

Det tar ett tag innan jag somnar om.

Från ungefär klockan 5 ligger Leo och knuffas, snor täcket, sparkas och tränger ut mig mot kanten. Får dock sova till halv åtta.

Konstigt nog känner jag mig inte riktigt utvilad.

Ibland måste man...

Leo vill inte en massa saker. Eller snarare VILL INTE! Klä på sig, klä av sig, borsta tänderna, gå och handla, gå hem från dagis etc etc. Vi vill å andra sidan att han ska göra alla dessa saker. Så det blir strid ibland. Vi försöker med allt ifrån det klämkäcka "Men det är ju jätteroligt att gå ut i 10 minusgrader och handla blöjor" till det mer arga "Nu borstar vi tänderna och så är det inte mer med det".

Ofta försöker dock hans pappa och jag vara lite mer pedagogiska. "Jo, Leo, ibland måste man göra saker, fast man inte vill". Det går sådär, kan jag ju avslöja.

I morse vaknade jag av att Leo puttade på mig. Han tyckte att vi hade sovit färdigt. Alla som känner mig vet att jag aldrig har sovit färdigt. Speciellt inte precis när jag vaknar.

-Mamma, jag tycker att vi ska gå upp nu!
-Neeeej, det vill inte mamma, det är för tidigt...

Då väser en röst precis vid mitt öra..

-Mamma, ibland måste man, fast man inte vill...

Ska fasen sluta försöka uppfostra mina barn.

Men var fan tog hon vägen?

Emma har haft en lång och seg förkylning. En av de största nackdelarna är att hon inte sover bra på rygg utan vaknar av hostan och igenkloggad näsa. Så trots att vi numera inte har några vänner vars dörrar vi kan hänga morgonbullar på, både P. och J&J har ju flyttat, tog far och dotter en Mycket Tidig Promenad till Bullens bageri tidigare i veckan. Emma sover nämligen mycket bättre halvsittande i vagnen (då luftrören blir fria från slem).

Mycket riktigt tog det inte många minuter förren Emma slocknade när vi börjat gå. Försiktigt fällde jag ner vagnens huva och går vidare. Ca 10 min senare kommer vi fram till Bullens. Tyst gläntar jag på huvan för att kolla om Emma fortfarande sover. Hon är borta.

En enda tanke far genom min trötta hjärna. Men VAR fan tog hon vägen? Och så en gång till. Men var FAN tog hon vägen?!! Då ser jag två små vita tussar längst ner i vagnen. Det visar sig vara öronen på huvan till Emmas vinteroverall. Hon har nämligen i sömnen glidit ner till botten på sin åkpåse där hon nu sover sött, ihopkrupen med ena handen under vänster kind.

Fy busiga bebis, inte skrämma din pappa sådär!!

(Pulicerar bildbevis till farmor att hon nu är klädd för vinter och inte fryser; vinteroverall och dubbla åkpåsar i vagnen).

Ibland kommer man av sig...

Ibland (rätt så ofta) blir det stressigt när det är dags att gå till dagis, även om man tycker att man har förberett så mycket som möjligt. Häromdagen var Leo inte speciellt samarbetsvillig vid påklädningen av ytterkläderna. Vi börjar dessutom att bli sena. Och Emma ligger och skriker på sin filt. Då är det lätt att stresshormonerna börjar dansa runt i den trötta mammans kropp.

Leo behöver en tjocktröja. Den har lite för långa ärmar. Så jag viker upp dem. Leo viker ner dem. Jag viker upp dem igen och säger åt honom att sluta. Emma gallskriker. Leo viker ner ärmarna igen. Då rynkar jag ögonbrynen, ser arg ut och väser: Leo, kan du sluta vara så jobbig!

Leo rynkar ögonbrynen, ser arg ut och väser: Mamma, kan du sluta vara ett pendeltåg!

Då kommer man liksom av sig. Och börjar skratta. Vad sjutton får han allt ifrån?

Framtidsjobb?

I går vid middagen pratade vi om jobb. Leo vet att mammas jobb är att passa sådana som är busiga, så de inte smiter. Pappa köper helikoptrar. Då frågade vi vad Leo tänkte jobba med när han blev stor.

-Jag ska fånga getter, sa Leo.

Jaha.

Bra eller?

Leo och Emma är ju flitiga besökare på barnpassningen på Balance Gym. Eftersom vi tränar på ganska regelbundna tider (läs lör och sön förmiddagar) har Leo även skaffat några bekanta, vars föräldrar tränar samtidigt.

Följande dialog utspelade sig för några veckor sedan när jag kom in för att hämta barnen;

Leos kompis Phillip; "-Min pappa är jättestark!"
Leo; "-Min pappa är jättegammal!"

Nu förstår ju alla att Leo med jättegammal menar oerhört vis och att han bara försvarade sin pappa. Duktig pojke. 38 år är inte gammalt, jag är inte medelålders. Alls.

Sömn

De är söta när de sover i alla fall. Och det är tur för dem det!