Vi har haft lite bloggtorka. Mest på grund av tidsbrist. Som om det inte är nog med alla bestyr som måste hinnas med när man har två barn och en katt, har nu Leo börjat att långsamt men säkert driva sin mamma till vanvett.
Har alltid tyckt att det är kul med frågvisa barn. Men någon måtta får det väl vara? "Varför det?" kommer ur hans mun minst 200 gånger per dag. Dessutom har vår vanligtvis smarta kille i samband med detta drabbats av en mystisk selektiv dumhet.
- Mamma, jag vill ha russin.
-Nej, Leo nu blir det inga russin.
-Varför det?
-Jo, vi ska äta middag snart, så nu ska vi inte äta russin.
-Men jag vill HA russin!
-Jo, jag hör det, men nu blir det inga russin.
-Varför det?
-Jamen, vi ska ju äta middag snart.
-Men jag VILL HA russin!
-Jo, men mamma sa nej. Nu blir det inga russin.
-Varför det?
... och så 4-5 varv till....
Och till slut kommer de. De där orden som man aldrig tänkte säga.
-För att jag säger det!
Att ha barn är en ständig påminnelse om att du aldrig någonsin kan hålla kvar dina "Jag-kommer-bli-den-perfekta-föräldern" ideal.
Ni ska vara glada att ni har ett frågvist barn, tyder på att han är smart. Mina äldre släktingar kan intyga att de aldrig mött ett frågvisare barn än mig när jag var liten, och kolla nu vilken stjärna jag blivit :-)
SvaraRadera/Z
Jag läste på en blogg att "ja senare" får tyst på barnen snabbare än ett "nej". Eller, kanske inte får tyst på dem (det låter ju hemskt) men får dem att acceptera situationen kanske :)
SvaraRaderaSå istället för "nej vi ska äta middag snart" kan ni säga "ja russin är gott, du kan få det till efterrätt".
Själv har jag dock inga barn, så jag har ingen aning om det här fungerar. Bloggaren påstod det :P
För att jag säger det är väl ett fullt legitimt svar. Det stämmer ju =)
SvaraRadera/J
haha, sådan mor sådan son!
SvaraRadera// Nattugglan