lördag 28 augusti 2010

Så gör man i en familj...


Härom morgonen tjuvlyssnade Ingrid på Leo när han förklarade ett och annat för sin lillasyster.


- Snart Emma, är det dags att gå till dagis. Men du får inte följa med för du är för liten. Men nästa år kan du få följa med. Då ska jag hålla dig i handen hela tiden så att du inte ramlar. Jag ska ta hand om dig. Och du får ta hand om mig. För så gör man i en familj.


Inte utan att man blev lite tårögd...

söndag 15 augusti 2010

Tonårstjej?

Nu när vi har fått en liten tjej får vi överraskande många kommentarer om att vi så småningom kommer att ha en tonårstjej i huset. En del medlidsamma, en del skadeglada. (konstigt nog kom ett av de mest skadeglada hånskratten från barnens mormor som sa: Ha HA, vänta du bara, nu får du se hur det är att ha en tonårsdotter... Fattar inte varför, Ingrid som var så snäll...)

Men - om folk tror att vi är oförberedda så har de helt fel. Emma beter sig redan rätt mycket som en tonårstjej.

Hon är uppe länge på kvällarna.
Hon sover länge på morgonen.
Hon får finnar med jämna mellanrum.
Hon gnäller på föräldrarna när det är något som inte duger.
Hon är lite lätt knubbig.
Hon är rätt ojämn i humöret, ömsom himmel, ömsom helvete.
Hon gör vanligtvis inte som man säger åt henne att göra.
Hon spyr efter nästan varje måltid.

Så vi är visst förberedda. Så det så.

fredag 6 augusti 2010

Nyckelpigan Anton


I slutet på juni var vi på Gröna Lund med Leo. Stor succé, han hade (som vanligt) inga hämningar och ville åka allt som han fick. När det var dags att gå hem köpte vi en heliumballong, en nyckelpiga som Leo raskt döpte till Anton. Den kostade sjuttio kronor och var värd varenda öre.


Anton behöll formen i drygt fem veckor! Leo älskade att leka med honom. När vi skulle äta satte vi Emma i babysittern med Anton framför och så var hon helnöjd med att bara sitta och stirra på honom. Efter det att barnen hade somnat kom Kisse framsmygande och gjorde utfall mot snöret.


Och när Anton efter fem veckors lång och trogen tjänst började sloka, så passade föräldrarna på när barnen hade somnat att pressa ut det sista och sjunga med Kalle Anka röster, hysteriskt fnissande.


Väl spenderade pengar!