02.48

I gårkväll pratade jag med min 16-åriga brorsdotter. Efter en stund sa jag att jag skulle gå och lägga mig. Hon uttryckte sin förvåning om att jag går och lägger mig så tidigt en lördagkväll. Men det finns en anledning till det...

Somnade 22.45. Vaknade 23.00 av att Emma gallskrek om övervåld när hennes pappa bytte blöja på henne. Somnade om 23.30. Vaknar igen 01.30 av att Leo skriker på mamma och vill komma in och sova i stora sängen. Bäddar ner honom och vi somnar tillsammans.

02.48. Vaknar av att Leo sitter upp i sängen och bankar på mig. Hårt.
Jag flyger upp med hjärtat i halsgropen och frågar vad det är för fel.
Leo ler änglalikt och säger bara:

- Jag tycker att vi ska sova nu mamma.

Det tar ett tag innan jag somnar om.

Från ungefär klockan 5 ligger Leo och knuffas, snor täcket, sparkas och tränger ut mig mot kanten. Får dock sova till halv åtta.

Konstigt nog känner jag mig inte riktigt utvilad.

Ibland måste man...

Leo vill inte en massa saker. Eller snarare VILL INTE! Klä på sig, klä av sig, borsta tänderna, gå och handla, gå hem från dagis etc etc. Vi vill å andra sidan att han ska göra alla dessa saker. Så det blir strid ibland. Vi försöker med allt ifrån det klämkäcka "Men det är ju jätteroligt att gå ut i 10 minusgrader och handla blöjor" till det mer arga "Nu borstar vi tänderna och så är det inte mer med det".

Ofta försöker dock hans pappa och jag vara lite mer pedagogiska. "Jo, Leo, ibland måste man göra saker, fast man inte vill". Det går sådär, kan jag ju avslöja.

I morse vaknade jag av att Leo puttade på mig. Han tyckte att vi hade sovit färdigt. Alla som känner mig vet att jag aldrig har sovit färdigt. Speciellt inte precis när jag vaknar.

-Mamma, jag tycker att vi ska gå upp nu!
-Neeeej, det vill inte mamma, det är för tidigt...

Då väser en röst precis vid mitt öra..

-Mamma, ibland måste man, fast man inte vill...

Ska fasen sluta försöka uppfostra mina barn.

Men var fan tog hon vägen?

Emma har haft en lång och seg förkylning. En av de största nackdelarna är att hon inte sover bra på rygg utan vaknar av hostan och igenkloggad näsa. Så trots att vi numera inte har några vänner vars dörrar vi kan hänga morgonbullar på, både P. och J&J har ju flyttat, tog far och dotter en Mycket Tidig Promenad till Bullens bageri tidigare i veckan. Emma sover nämligen mycket bättre halvsittande i vagnen (då luftrören blir fria från slem).

Mycket riktigt tog det inte många minuter förren Emma slocknade när vi börjat gå. Försiktigt fällde jag ner vagnens huva och går vidare. Ca 10 min senare kommer vi fram till Bullens. Tyst gläntar jag på huvan för att kolla om Emma fortfarande sover. Hon är borta.

En enda tanke far genom min trötta hjärna. Men VAR fan tog hon vägen? Och så en gång till. Men var FAN tog hon vägen?!! Då ser jag två små vita tussar längst ner i vagnen. Det visar sig vara öronen på huvan till Emmas vinteroverall. Hon har nämligen i sömnen glidit ner till botten på sin åkpåse där hon nu sover sött, ihopkrupen med ena handen under vänster kind.

Fy busiga bebis, inte skrämma din pappa sådär!!

(Pulicerar bildbevis till farmor att hon nu är klädd för vinter och inte fryser; vinteroverall och dubbla åkpåsar i vagnen).

Ibland kommer man av sig...

Ibland (rätt så ofta) blir det stressigt när det är dags att gå till dagis, även om man tycker att man har förberett så mycket som möjligt. Häromdagen var Leo inte speciellt samarbetsvillig vid påklädningen av ytterkläderna. Vi börjar dessutom att bli sena. Och Emma ligger och skriker på sin filt. Då är det lätt att stresshormonerna börjar dansa runt i den trötta mammans kropp.

Leo behöver en tjocktröja. Den har lite för långa ärmar. Så jag viker upp dem. Leo viker ner dem. Jag viker upp dem igen och säger åt honom att sluta. Emma gallskriker. Leo viker ner ärmarna igen. Då rynkar jag ögonbrynen, ser arg ut och väser: Leo, kan du sluta vara så jobbig!

Leo rynkar ögonbrynen, ser arg ut och väser: Mamma, kan du sluta vara ett pendeltåg!

Då kommer man liksom av sig. Och börjar skratta. Vad sjutton får han allt ifrån?

Framtidsjobb?

I går vid middagen pratade vi om jobb. Leo vet att mammas jobb är att passa sådana som är busiga, så de inte smiter. Pappa köper helikoptrar. Då frågade vi vad Leo tänkte jobba med när han blev stor.

-Jag ska fånga getter, sa Leo.

Jaha.

Bra eller?

Leo och Emma är ju flitiga besökare på barnpassningen på Balance Gym. Eftersom vi tränar på ganska regelbundna tider (läs lör och sön förmiddagar) har Leo även skaffat några bekanta, vars föräldrar tränar samtidigt.

Följande dialog utspelade sig för några veckor sedan när jag kom in för att hämta barnen;

Leos kompis Phillip; "-Min pappa är jättestark!"
Leo; "-Min pappa är jättegammal!"

Nu förstår ju alla att Leo med jättegammal menar oerhört vis och att han bara försvarade sin pappa. Duktig pojke. 38 år är inte gammalt, jag är inte medelålders. Alls.

Sömn

De är söta när de sover i alla fall. Och det är tur för dem det!

Varför det?

Vi har haft lite bloggtorka. Mest på grund av tidsbrist. Som om det inte är nog med alla bestyr som måste hinnas med när man har två barn och en katt, har nu Leo börjat att långsamt men säkert driva sin mamma till vanvett.

Har alltid tyckt att det är kul med frågvisa barn. Men någon måtta får det väl vara? "Varför det?" kommer ur hans mun minst 200 gånger per dag. Dessutom har vår vanligtvis smarta kille i samband med detta drabbats av en mystisk selektiv dumhet.

- Mamma, jag vill ha russin.
-Nej, Leo nu blir det inga russin.
-Varför det?
-Jo, vi ska äta middag snart, så nu ska vi inte äta russin.
-Men jag vill HA russin!
-Jo, jag hör det, men nu blir det inga russin.
-Varför det?
-Jamen, vi ska ju äta middag snart.
-Men jag VILL HA russin!
-Jo, men mamma sa nej. Nu blir det inga russin.
-Varför det?

... och så 4-5 varv till....

Och till slut kommer de. De där orden som man aldrig tänkte säga.

-För att jag säger det!

Att ha barn är en ständig påminnelse om att du aldrig någonsin kan hålla kvar dina "Jag-kommer-bli-den-perfekta-föräldern" ideal.

Potatisigelkotten

På fredag fyller Leo fyra år. Det har han längtat efter rätt så länge. Faktum är att han började tjata om det redan i april. Någon gång i början av augusti råkade vi säga att han fyller år på en fredag. Sedan har han toktjatat varje fredag att han fyller år. Leo har stenkoll på veckodagarna, men datum har han inte fattat ännu.

Lösningen blev att inhandla en bakpotatis och tandpetare. (tips från mormor) I början av september satte vi dit en tandpetare för varje dag som var kvar. Sedan har vi haft som ritual att varje kväll ta bort en tandpetare. Och snart är det äntligen dags...

Topp 3 på önskelistan:

En egen hårborste. (så han slipper sno mammas)

En ficklampa (och den ska kunna lysa åsså)

En egen sax

På söndag ska han ha sitt första riktiga kalas också. Bevare oss väl.

Vem bestämmer?

I går var det dags för föräldrarna att rösta. Eftersom vi hade mycket inbokat hela dagen, kom vi inte iväg förrens efter middagen. Det tyckte Leo var rätt trist, i alla fall i jämförelse med att ta ett bad, vilket han ville göra.

- Jag vill ju bada!
- Ja, du ska få bada, men vi måste gå och rösta först.
- Varför deeee?
- Jo. öh, man ska välja vem som ska bestämma, förstår du.
- Jaha... (paus) Men det är ju jag som bestämmer!

Vändning

För ett par veckor sedan vände sig Emma första gången. Hur kul som helst. I alla fall de första 30 gångerna. Problemet är att hon ännu inte kan vända sig tillbaka. Och tycker att det är trist att ligga på mage efter ca 20 sekunder. Så då skriker hon. Och så får man vända tillbaka henne efter en stund. Och sedan vänder hon sig igen... Ser fram emot när hon kan sköta detta själv!!

Rutiner 2

Så har vi avslutat en av veckans allra viktigaste rutiner - lördagsgodiset! Detta är inget som Leo tar lätt på utan ett drama som följer en strikt rutin i fyra akter;

Moment 1;
Först går vi till en lämplig butik med lösgodis, i vårt fall ofta ICA Solna Centrum. Spelar ingen roll om det är någon annan mat som också ska handlas, vilket det ju normalt är, först går vi alltid till lösgodisavdelningen! Reglerna är glasklara - 5 sorters godis, tre bitar av varje sort. En bit till mamma, en till pappa och en till Leo. Det är Leo som väljer sorter och eftersom det bara får vara 5 sorter väljer han länge och omsorgsfullt. När det ligger totalt 15 godisar i påsen så får han lägga i en bit till, bonusbiten. Bonusbiten får han äta så fort vi betalat, resten väntar tills vi kommer hem.

Moment 2;
Efter middagen väntar del 2 i lördagsgodisrutinen - sorteringen. Vi häller upp alla 15 godisar på ett fat och så får Leo sortera dem i tre skålar; en till mamma, en till pappa och en till sig själv.

Moment 3;
När alla skålarna har identiskt innehåll kommer moment 3 - klippningen. För att föhindra att det är för stora bitar med kvävningsrisk så klipper vi upp Leos godisar i bitar. Leo vill gärna ha dem så små som möjligt, jag misstänker att han vill ha det så för att få så många godisar som möjligt.

Moment 4;
Sedan återstår bara le Grande Finale - äta upp dem! Ofta slöar vi i soffan alla tre och tittar på tecknad film medan vi gör det. Ett perfekt sätt att avrunda en lördag!

Rutiner

Som småbarnsförälder är det lätt att falla in i ett antal mer eller mindre fasta rutiner. Dels för att du snart märker vad som fungerar bäst för att få vardagen att gå ihop (läst minimerar konflikter) och dels för att barnen gillar stabilitet (läs minimerar konflikter).

En bra rutin som alla trivs med gjorde vi imorse, lördags-bulle-promenaden. På med kläder på båda ungarna och sedan en rask promenad upp till Råsunda Hembageri, tar ca 10 min från där vi bor. Där köper vi bröd direkt från ugnen; antingen en Tott-limpa eller ett valnöts-bröd. Alltid några valnöts-bullar.

Då vi gjort så här i flera år är vi sedan länge mer än bekanta med personalen och alla tittar ut från bageri-delen av lokalen för hälsa glatt, undra hur det är med oss och kommentera vad Emma växt och att hon bara blir sötare för varje gång vi ses. Sen går vi hem, Leo äter alltid upp en valnötsbulle redan på vägen. Väl hemma dricker vi kaffe eller varm choklad och äter bröd som fortfarande är så varmt att osten nästan smälter. Idag hade vi extra tur, då fanns det en ostbulle kvar till mamma. En mycket bra rutin!

Fåfänga...

Härom morgonen snodde Leo åt sig mammas hårborste och började att borsta håret framför spegeln.

Sedan kläcker han ur sig:

-Mamma, nu är jag jättesusig. (jättetjusig ö.a)

-Mmm, du är fin i håret nu.

- Och snygg är jag åsså! Nu kan jag gå till dagis.

Inget fel på självförtroendet i alla fall.

Skånska

För att blidka de skånska läsarna...

I går satt Leo och tittade på barnprogram medan Ingrid plockade ur diskmaskinen. Plötsligt hörs ett distinkt spottande ljud. Ingrid tittar ut i vardagsrummet och jodå, han sitter och spottar!

-Nämen Leo, sluta spotta, så ska man inte göra, säger Ingrid

-Men mamma, jag hade ett håjstjå i munnen, det vaj jättejälit!

Översättning för de som inte pratar barnspråk:

-Men mamma, jag hade ett hårstrå i munnen, det var jätteräligt!

Räligt betyder Äckligt tydligen. Så lite skånska ord dyker i alla fall upp här och där.

Så gör man i en familj...

Härom morgonen tjuvlyssnade Ingrid på Leo när han förklarade ett och annat för sin lillasyster.

- Snart Emma, är det dags att gå till dagis. Men du får inte följa med för du är för liten. Men nästa år kan du få följa med. Då ska jag hålla dig i handen hela tiden så att du inte ramlar. Jag ska ta hand om dig. Och du får ta hand om mig. För så gör man i en familj.

Inte utan att man blev lite tårögd...

Tonårstjej?

Nu när vi har fått en liten tjej får vi överraskande många kommentarer om att vi så småningom kommer att ha en tonårstjej i huset. En del medlidsamma, en del skadeglada. (konstigt nog kom ett av de mest skadeglada hånskratten från barnens mormor som sa: Ha HA, vänta du bara, nu får du se hur det är att ha en tonårsdotter... Fattar inte varför, Ingrid som var så snäll...)

Men - om folk tror att vi är oförberedda så har de helt fel. Emma beter sig redan rätt mycket som en tonårstjej.

Hon är uppe länge på kvällarna.
Hon sover länge på morgonen.
Hon får finnar med jämna mellanrum.
Hon gnäller på föräldrarna när det är något som inte duger.
Hon är lite lätt knubbig.
Hon är rätt ojämn i humöret, ömsom himmel, ömsom helvete.
Hon gör vanligtvis inte som man säger åt henne att göra.
Hon spyr efter nästan varje måltid.

Så vi är visst förberedda. Så det så.

Nyckelpigan Anton

I slutet på juni var vi på Gröna Lund med Leo. Stor succé, han hade (som vanligt) inga hämningar och ville åka allt som han fick. När det var dags att gå hem köpte vi en heliumballong, en nyckelpiga som Leo raskt döpte till Anton. Den kostade sjuttio kronor och var värd varenda öre.

Anton behöll formen i drygt fem veckor! Leo älskade att leka med honom. När vi skulle äta satte vi Emma i babysittern med Anton framför och så var hon helnöjd med att bara sitta och stirra på honom. Efter det att barnen hade somnat kom Kisse framsmygande och gjorde utfall mot snöret.

Och när Anton efter fem veckors lång och trogen tjänst började sloka, så passade föräldrarna på när barnen hade somnat att pressa ut det sista och sjunga med Kalle Anka röster, hysteriskt fnissande.

Väl spenderade pengar!

Skåne-Semester

Familjen L är åter i Solna efter en underbar semster hos barnens farföräldrar i Ängelholm. Vi saknar redan att;

* bada i gammelmosters pool

* åka karusell och gå på skattjakt i Hembygdsparken

* bada iden varma sanden på Hunnabadet

* bada från bryggan på Sven Jons udde

* bada från bryggan vid Klitterhus

* dricka öl på Klitterhus terass

* dejta på Bunkerns uteservering medan farföräldrarna passar

* åka Laxen II och spana krokodiler

* se Pettsson och Findus på Hembygdsparkens stora scen

* grilla oxfile i farföräldrarnas trädgård

* äta kycklingpasta

för att bara nämna något...

Inte alltid så gulligt

Iband är det lätt att bara skildra det gulliga med barn. Men man ska inte glömma det mindre gulliga heller. Den här bilden togs när Ingrid och Emma låg och sov tillsammans en tidig morgon. Rätt så gulligt. Det mindre gulliga hände en kvart senare. Då hade Ingrid vänt på huvudet så att hon låg ansikte mot ansikte med Emma. De låg tätt ihop. Gulligt. Sedan kräktes Emma så att det flög rakt in i hennes mammas näsa.

Inte så gulligt.

Vad är det med tanterna?

Varför, varför, varför ska tanter ha så mycket åsikter när det gäller bebisar? Vi har redan åkt på varsin TANT.

Thomas tog med sig Emma på en promenad till centrum. Det var soligt och ca 25 grader varmt.
Eftersom hon var lite trött på att ligga i vagnen tog Thomas upp och bar henne en stund. Då kommer TANTEN.

- Men varför har hon ingen mössa på sig?
-Eh, eftersom det är jättevarmt kanske?

Ingrid tog med sig Emma för att visa upp henne på jobbet. Detta innebar en tur på pendeltåget. Då Emma ibland blir sur av at ligga i vagnen tog Ingrid upp henne mot axeln, just för att hon inte skulle skrika och störa alla medpassagerare. Då kom TANTEN.

- Vad liten hon är!
-Jaa, hon är 5 veckor.
-Hon är alldeles för liten för att åka pendeltåg!
-??????

(Det ultimata svaret hade naturligtvis varit att svara
- Nej, men jag tror damen börjar bli för gammal för att åka pendeltåg.
Fast det kom Ingrid på att man kunde säga först efteråt)

Jag kan skydda Emma!

Välkomna alla nya och gamla läsare!

Eftersom Leo nu fått ett syskon så har rubriken "Leo och hans pappa" blivit ofullständig. Båda föräldrarna vill i fortsättningen gärna dela på författandet så vi har nu publicerat vårt sista inlägg på http://www.leospappa.blogspot.com/ och börjar om på ny kula här.

Första inlägget handlar om hur storebror Leo tagit emot sin lillasyster.

Även om Leo är mer utåtagerande mot oss, gissningsvis för att få sin del av uppmärksamheten, så är han mycket kärleksfull mot Emma. När hon gråter eller är orolig går han oftast fram och klappar henne och säger "det är inte farligt Emma, jag kan skydda dig" eller "det är inte farligt Emma, storebror är här". Sådant får föräldrar att bli lite extra varma i magen.